jag älskar er.

nu ska jag berätta en sak för er. jag känner en person. nej två personer. de är nämnigen min farmor och farfar. två helt vanliga personer som var på väg till ett ställe med bilen. och deras liv förändrades på bara några få sekunder. min farfar fick en skada den dagen. mångas liv påverkades av detta. min farfar är en av dom som jag tycker mest synd om än någon annan på denna jord. från att gå från att kunna berätta historier för sina barnbarn till att inte ens veta vilka dom är. min farfar är stark. min farfar är inte sig själv i den här situationen men jag vet ändå att de är han innerst inne. för de är min farfar. mitt egna kött och blod. jag vill tacka min farfar för att han är så stark. för att han har hjälp sina barn att överleva och göra sitt liv till någonting bra. han har fått barnbarn, som älskar honom för den han är precis som resten av oss. jag vill tacka dig farfar, för att du är en del av mitt liv.

sen min farmor. vad finns de mer att säga än att hon betyder allt för mig. hon skämpar med de här varje dag och jag vet att hon klarar det. alla vänner hon har, hennes barn och barnbarn. hon kommer alltid vara som en hjälte för mig. hon har hjälpt mig genom så mycket och jag kan alltid prata med henne. jag vet att hon bara vill mitt bästa och visar de. jag vill tacka min farmor också, för att hon är så stark. jag vill tacka min farmor för att hon kliver upp varje dag. jag vill tacka min farmor för att hon förstår att hon har nära och kära som bryr sig om henne i vått och tort. jag vill tacka min farmor för att hon klippt navelsträngen(vilket jag inte vet om hon gjorde men), för att hon lärde mig gå, puttade på min gunga, vinkade åt mig när jag kom hem från första klass, berömmer mig för mina betyg. du kommer alltid leva med mig och jag kommer alltid leva med dig. för jag behöver dig. varken jag visar de så bra eller inte. jag behöver dig. jag behöver er båda. så tack.